Skolpolitiken

Förslagen duggar tätt nu. Likaså inläggen i den lokala tidningen. Det handlar om allt möjligt; vad är kunskap ? var hittar man kunskapen ? Hur många behövs för att ge barnen kunskap ? Hur ska dessa lärare få klä sig ? Vilka ska befinna sig i klassrummet ? Eleverna ? Ja helst.  Lärarna? Lämpligen. Föräldrarna ? Varför inte ?
Men när min partiledare säger att han vill att de stökiga barnens föräldrar ska sitta i klassrummet undrar jag om han har tänkt tanken hela vägen ut. Åtminstone om det sker under tvång.
Alla vuxna behövs i skolan - nästan. Man måste fråga sig varför det stökiga barnet beter sig som det gör. Om problemen är så stora att föräldrarna måste kallas dit kan man misstänka att de inte kommer att vara till så stor hjälp.
Och att flytta barn med tvång. Ja, det kan nog tyvärr bli nödvändigt, men det måste vara den absolut sista utvägen. Och samarbetet med socialförvaltningen måste ha påbörjats. För en unge som är så störande att den med tvång måste skiljas från sin skolmiljö och sina kamrater har förmodligen ganska rejäla problem och ju förr man tar tag i dem, desto bättre. För de inblandade och för samhället.

Annars kan man nog generellt säga att det är för få anhöriga i skolan. Jag tror att lite mer frekventa besök av föräldrar och mor- och farföräldrar både skulle ha en lugnande effekt på barnen  och en positiv inverkan på undervisningen . Man behöver inte hänga där hela dagarna. Det kan räcka med att visa upp sig, heja, göra sig ett ärende till lärarrummet eller passera klassrummet för att se vad som händer där. Tänk om det fanns lite fler vuxna som såg de där stökiga barnen, när de kämpar som mest för att bli sedda, och som kunde säga "Hej Kalle! Vad roligt att träffa dig. Hur mår du ?" Då skulle vi kanske inte behöva tvinga dit ovilliga föräldrar till olyckliga barn !